Igår stämde jag ett piano men inte enligt den gängse liksvävande temperaturen där alla halvtonsteg är lika stora utan enligt en medeltida temperatur kallad Thomas Young #1!! Varför? Jo, därför att kunden önskade detta och ville höra hur det låter. Denna temperatur klingar mycket speciellt. C-dur är en bra tonart med denna temperatur. Låter mer cembalo än piano…Charmigt, faktiskt! Men varför olika temperaturer?
Allt beror på en ofullkomlighet i den musikaliska tolvtonsskalan och naturtonsserien. Om man staplar 3 stora terser på varandra så hamnar man så småningom en oktav högre. Men då är kvinterna inte så njutbara. Staplar man 11 rena kvinter på varann så hamnar man så småningom på ett c igen. Men andra intervall låter förfärligt! Detta beror på att de egentligen inte ryms inom 12 toner, de är för stora. I musikteori kallas detta fel för det Pythagoreiska kommat!
Felet försöker man på olika sätt isolera, antingen genom att undvika vissa tonarter och intervall eller genom att favorisera andra som låter fantastiskt fint när intervallen är rena.
I liksvävande temperatur, den förhärskande, sprider man ut komma-felet så jämnt som möjligt för att det ska gå att spela i alla tonarter. Förhållandet mellan två frekvenser med en oktavs avstånd är 2:1, exempelvis a-a1 => 220Hz – 440Hz. Varje halvtons frekvens inom oktaven multipliceras 12 ggr med 
vilket är ungefär 1,05946. I gengäld får man inget rent intervall. Därmed har alltså de som tycker att ett piano inte klingar exakt rent helt rätt! Som pianostämmare vet man detta eftersom man stämmer aningens skevt och progressivt stretchar oktaverna för att det i slutändan ska låta korrekt.
Denna kompensering måste göras för instrument med fasta tonhöjder. Piano, gitarr…etc. Flageolettstämning och stämapparat för gitarr genererar alltså obönhörligt ett litet fel p g a det pythagoreiska kommat!
Medan en sångare, violinist eller blåsare mer eller mindre automatiskt korrigerar felet i tonstegen genom att ”glida” upp eller ner tills rätt frekvens hörs måste en gitarrist alltså korrigera sin stämning för den tonart som ska framföras.
Man har ett samlingsnamn för vissa temperaturer som kallas ”Vältempererade”. Dessa är t ex Werckmeister I-VI, Young I-II, Kirnberger I-III där man har minskat felet mer än i övriga ”oliksvävande” temperaturer.
Vidare finns ytterligare ett antal oliksvävande temperaturer som: Ren stämning, Medeltonsstämning och Pythagoreisk stämning. Karakteristiskt för dessa tre är att de innehåller en eller flera ”vargkvinter”, som låter väldigt dissonant!
